Tag Archives: fleet foxes

J. Tillman släpper nytt album i maj, byter namn till Father John Misty

Hämtat från The Agency Groups hemsida:

”Under sommaren 2011 lämnade Joshua Tillman Seattle, bodde i sin van i två månader, skrev en novell om svampar och började skriva låtar under namnet Father John Misty i en hemsökt hydda i Laurel Canyon.”

Vackert så. Lyssna på ett (eventuellt) smakprov som även gästas av Matthew ”Phosphorescent” Houck HÄR.

Gott 2012!

[birds need feet]

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Årskrönikan 2011: Årets 10 bästa album

Då var det dags att summera det här fantastiska musikåret. Det första på dagligbasis.se! Personligen har jag brottats en hel del med årsbästalistan, då i princip alla av mina favoritband och artister har kommit med skivsläpp. Vissa har gjort sina ”svåra andra album”, andra har gjort efterlängtad comeback. Men när väl bitarna föll på plats kändes allt självklart. Så här kommer de alltså, mina personliga favoritalbum år 2011:

10. Lykke Li – Wounded Rhymes
9. WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain
8. Yuck – Yuck
7. Wilco – The Whole Love
6. My Morning Jacket – Circuital


5. Gillian Welch – The Harrow & the Harvest 

På plats nummer fem hittar vi ett album utan några större utsvävningar. Det var någon som sa att amerikansk folkmusik inte behöver röra sig framåt, bara inåt, och då är det inte så konstigt att Gillian Welch är en av de mest respekterade utövarna. The Harrow & the Harvest (hennes första album på åtta år) innehåller mängder av avskalade och fina melodier som i ”Hard Times”, ”Tennessee” eller  ”The Way it Goes”. Mycket bra!


4. Fleet Foxes – Helplessness Blues 

Ett annat väldigt traditionsfyllt album i år var Helplessness Blues. Ett musikälskarnas svar på Åsa-Nisse-filmer om man så vill. För Fleet Foxes musik kan få en att känna sig nostalgisk över en tid som ägde rum för så länge sedan att man inte ens kan säga säkert att den har skett (eller nåt). En tid då en akustisk gitarr, ett väl tilltaget skägg och en skarp stämma var allt som krävdes för att förändra en hel värld. En fullgod uppföljare är den dessutom! Bästa låt: ”Helplessness Blues” förstås.


3. Bon Iver – Bon Iver 

Bon Ivers andra, självbetitlade album, följer också en folkmusiktradition – eller inte. Rättare sagt den lutar sig mot de klassiska elementen – gitarr, piano, sång, en ensamt klinkande banjo – men i nästa stund slungas man som lyssnare in i ett febrigt saxofonsolo, en typisk Peter Cetera-á-la-80-tals-filmmusik-syntslinga, eller…något annat sjukt. Och det känns helt naturligt! Bon Iver är årets vackraste lilla musikkollage och frågan är om inte ”Beth/Rest” är årets låt.


2. Girls – Father, Son, Holy Ghost 

Den plattan som fick absolut mest speltid i år var ändå Girls andraalbum Father, Son, Holy Ghost. Jag gillade även debuten, Album, men den naiva, nästan amatörmässiga charmen med den finns inte längre kvar hos San Fransisco-duon. Istället har man vänt uppochner på allt. Blandat blytung grungerock med smäktande gospelkörer och hammondorglar. Stora, vackra produktioner som i ”Vomit” eller ”My Ma” och med referenspunkter som faktiskt för tankarna till våran egen Håkan Hellström. Ett album fysiskt omöjligt att lyssna sig trött på.

Om det bara inte hade varit för:


1. Ryan Adams – Ashes & Fire 

”Last time I was here you were waiting, you’re not waiting anymore…”

Att Ryan Adams skulle göra comeback efter sin öronsjukdom och släppa ett akustiskt album fuckade upp musikhösten för de flesta. Menade han allvar den här gången – eller skulle Ashes & Fire följa den (faktiskt) nedåtgående trend som de sista albumen med The Cardinals hade visat? Skulle vi få en ny Heartbreaker? Jag kan inte minnas att någon artist rört upp samma känslor hos mig som denne bångstyrige singer/songwriter och jag har väl aldrig – ALDRIG! – läst så många texter och recensioner som de i samband med Ashes & Fire. Och någonstans landar det väl i att Ryan Adams, efter drygt 10 år av galna och mer eller mindre seriösa musikaliska utspel, faktiskt har börjat lyssna på sina kritiker. Gett folket det folket vill ha. Och på så sätt även tappat en dimension i sitt konstnärskap. Och det är synd.

Men om Ashes & Fire skulle vara årets album eller inte?

Snälla.

Varför tror du jag har ägnat ca 20 inlägg på skiten? Bara de två första låtarna, ”Dirty Rain” och ”Ashes & Fire”, är förmodligen det bästa man har hört på de här tre åren! Kan man verkligen säga NÅGOT negativt om känslan och uppriktigheten i ”Do I Wait” eller ”Lucky Now”? Nej. Ryan Adams är och förblir bäst. Så enkelt är det.

NÄSTA!!!!!!!

/Martin

Lyssna på årets 10 bästa album på Spotify.

4 kommentarer

Filed under Musik, Spellistor

Video: Fleet Foxes – ”The Shrine / An Argument”

Robin Pecknolds bror Sean har regisserat musikvideon till Helplessness Blues allra längsta och mest mystiska spår ”The Shrine / An Argument”. Videon är även den en ganska gåtfull historia, men jag tycker den knyter samman verket rätt bra (till och med det galna saxofonsolot har en plats i berättelsen).

[vimeo 31464974]

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Video: Se Fleet Foxes ”Helplessness Blues” + intervju från Pitchfork Music Festival 2011

När Fleet Foxes släppte Helplessness Blues i våras, uppföljaren till deras tokhyllade debutalbum från 2008, var det många som vred på sig och konstaterade att ”nja… LITE sämre är det nog allt”. Och visst, buzzen och nyhetens behag kring ett helt nytt band går aldrig att upprepa men klart är i alla fall att Helplessness Blues är en riktigt, riktigt värdig uppföljare. En Gudfadern 2 om man så vill!

På Pitchfork Music Festival i somras var Robin Pecknold och grabbarna självklart med och här kan ni se ett videoklipp från deras spelning plus en kortare intervju om hur albumet blev till.

Eller lyssna på Helplessness BluesSpotify.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Video: First Aid Kit tolkar Patti Smiths ”Dancing Barefoot” på polarprisutdelningen

Att systrarna Klara och Johanna i First Aid Kit var grymma på covers kan inte komma som någon chock ‒ och förra veckan, när Patti Smith skulle ta emot Polarpriset i Sverige, var de ett av banden som hade valts ut för att hylla denna levande punklegend.

Och av Pattis ansiktsuttryck att döma lyckades de ganska bra där här gången också.

(Obs: försök att inte haka upp dig på Tomas Ledins plufsiga uppsyn i inledningen.)


First Aid Kit är till vardags upptagna med att spela in en uppföljare till The Big Black & the Blue med Mike Mogis från Bright Eyes/Monsters of Folk.

Patti Smiths original från 1979:

Annan episk cover från First Aid Kit:

1 kommentar

Filed under Musik